hm..

Barn är något väldigt väldigt speciellt.
När man är runt dom är man helt uppslukad.
Gud.
Jag älskar mina schnuttisar.
Ja ni ser ju vad som händer med språket - det förvandlas till ett
ariskt dadda språk på två sekunder.

Helt ärligt, de är fantastiska.
Jag har inga egna så jag känner säkert bara en bråkdel av vad jag
kommer kunna känna någon gång.

Men. Trots det.
Här sitter jag.
På ett fik.
Förundrad över hur tre mammor kan vara så självupptagna av sina barn.

Låtsas man att man är intresserad av de andra barnen?
Citat 1:
"Tänk att hon inte är mer gnällig? Hon skulle ju ha sovit två gånger
redan idag."
"Ja, men hon kanske inte är så gnällig?" (underförstått - håll käft,
min unge är skitjobbig."

Citat 2:
"Vilken fin jacka du har!"
"Ja det här är det enda jag köpt sen hon föddes. Jag vill inte köpa
nåt mer. Jag menar inte att jag ska se ut som förut men medium i alla
fall!?"
"Ja det händer ju inte själv direkt.."

Eh..
Jag vill inte bli så..
Fan.
Måste det bli så?
Gaah.

i