Jag har alltid (alltid som i de senaste åren efter att ha kommit ur
pubertets-jag-glömmer-saker-om-jag-känner-för-det-perioden) varit hon
som haft koll.
Kommer ihåg saker.
Lägger pussel med mina och andras schema hela tiden.
Men nu.
Nu har livet tagit en hemsk vändning.
Idag:
Lite stressad och småvarm begav vi oss till centralen för att bege oss
hemåt.
Med 25 miljoner väskor. Därav småvärmen.
Kornelia gick och köpte biljett. Jag köpte mat.
Jag blev lite stressad för att Kornelia inte kom.
Kornelia kom.
Vi gick i lugn och ro till tåget.
På väg uppför sista trappen började jag fundera på vilken vagn som var
vår.
Och det är då jag inser att jag glömt hämta ut min biljett.
Jag springer som en galning.
Småvärmen övergår i klibb.
Klibb övergår i fors.
Fors övergår i puls.
Puls övergår i maxpuls.
2 minuter senare är jag på tåget.
Med biljett i hand.
Och en enorm tankeverksamhet kring min nya sjukdom. Glömska.
Och det här är bara en av alla upprivande historier som sker bara pga
min nyinförskaffade egenskap.
Jag var även nära att glömma mina handskar på tåget.
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar