Farmor..

Mycket har hänt sen sist jag bloggade.
Och det är nog just därför jag inte har bloggat.
Livet kom ikapp mig på många sätt och nu känner jag att jag börjar komma tillbaka i rätt fas igen.

För några veckor sedan fick jag det där samtalet.
Från pappa.
Som jag ändå har förstått skulle komma så småningom.
Men som jag ändå har försökt undvika att tänka på.
Det ringde.
Jag svarade.
Pappa, som brukar ha för vana att ringa mig innan jag gått upp och således väcka mig och som oftast har lite roligt åt detta, bad idag om ursäkt för att han ringde och väckte mig när han kom med nyheten att farmor gått bort.
Jag höll mig lugn och frågade vad som hänt och vi gjorde upp att jag skulle följa med till sjukhuset för att träffa henne några timmar senare.
Precis när jag lagt på kom tårarna och jag drog täcket runt mig och gick in till Robin som låg och sov och grät ut.

Vilken konstig känsla det är.
Att någon inte finns längre. Som ju alltid funnits där. Ni vet alltid.
Så långt innan jag ens var påtänkt.
En människa som har levt genom så många generationer och blivit såpass gammal att hon överlevt både sin man och nästan alla hennes gamla vänner.
Det finns så mycket jag önskar att jag kunde få veta om farmor.

Jag följde med till sjukhuset och väl inne på hjärtavdelningen steg pulsen och tårarna rann alltjämt nedför mina kinder.
Vi träffade först läkaren som jag gärna vill tacka för allt han gjort och för hans sakliga lugn.
När jag kom in låg hon där. Ganska likt förra gången jag såg henne hemma då hon vilade på sängen.
Men den här gången vaknade hon inte.
Självklart blev jag ledsen.
Men mest av allt fylldes jag av ett överraskande lugn när jag satt vid hennes sida.
Farmor var glad.
Hon var tacksam för att få gå vidare.
Hon var klar här och nu finns hon med oss hela tiden fast från en annan sida.

På kvällen, när jag kom hem, och jag tittade ut över sjön insåg jag att den härliga solnedgången och den något rosatonade himlen var farmor. Farmor log.

Min farmor
En mer tillåtande och tacksam människa har jag svårt att tänka mig.
Den kärlek hon skickade och den tillgivenhet till sin familj är svår att hitta.
Trots att farmor jobbade hårt hela sitt liv och säkert gjorde dubbla jobbet, både inne och ute, mot resterande familjemedlemmar hade hon alltid en sällsynt värdighet.
Hon var alltid prydlig och hade en hållning och en uppsyn som var vacker och full av värme och stolthet.
Hon dömde aldrig människor.
Hon var alltid öppen för alla som kom in i hennes kök där vi alltid samlades.
Jag tackar för allt hon visat mig. För den öppna värld hon visat mig möjlig. Och varje kväll ber jag nu om att hennes egenskaper ska landa hos mig och hjälpa mig att mottaga människor som kommer i min närhet.
Ett stort tack fullt av kärlek.
Vila i frid.
Skratta med oss och gråt med oss när vi behöver dig.
iNA

Farmor. Dina underbara tårtor som jag inte alls gillade när jag var barn ska jag ta med mig och börja göra själv. De ska följa min familj framåt. Var så säker.