Norrmannen

Klänningen är klar (ni får se bilder längre fram), noterna är utskrivna, mötet om min framtid är avklarat, jag sitter på tåget.

Bredvid en norrman och en värmlänning.

Det luktar sprit. Ni vet så att man blir alldeles illamående.

"Skulle du, syngende dame (han hörde mig prata om nobelfestsgiget), kunne ta ett foto av oss", säger norrmannen och räcker mig kameran (som i; du har inget val).

"Javisst", svarar jag glad och god som jag är.

Kortet blir typiskt. Ännu mer typiskt när svensken (värmlänningen) vrider ölburken mot linsen så etiketten med ÖL syns.

"Hur kan de komme sig att du, syngende dame, ar sa blek?!"

Det var nästa fråga.

Tack för den.

Jag kastar in handduken och resten av resan kommer jag försöka undvika att fastna med min bleka nuna på hans digitalkamera med 10.000 bilder från hela världen.

Han reser nämligen hela tiden.

Over and Out som man säger..

Fan också. Can't let go.

Är jag så jävla blek ens?